Alla Pugachova - Prishla i govoryo (Russia, 1986)

Alla Pugachova - Rysslands superstjärna nummer ett - kanske inte behöver någon närmare presentation. Alla började sjunga redan som litet barn och har genom decennierna rönt enorma framgångar som både sångerska och skådespelerska. Skandalomsusad, orädd och mångfacetterad har hon trotsat all censur och retat gallfeber på makthavarna i den forna diktaturen. Hur många plattor hon spelat in går knappt att räkna. Under senare år har hon dessutom lanserat en egen parfym och ger även magasinet "Alla". 1997 tävlade hon för Ryssland i Eurovision Song Contest och hon har också utsetts till UNICEF-ambassadör. I Sverige blev hon känd genom TV-profilen Jacob Dahlin och hans program och hon släppte några plattor även här.
Den här LP:n kom 1986 och jag tycker att låten "Gonka" är ett gott exempel på divans expressiva sångstil. Låten är ett riktigt monster till discolåt med ett spännande och tungt arrangemang i rysk 80-talsanda.

Eolika - Pasaule pasaulit (Latvia, 1985)

Gruppen Eolika började som Beatles-kopia i slutet av 60-talet, men som så många andra östeuropeiska grupper omformades de genom åren, och i början av 80-talet bestod gruppen av två tjejer och två killar. Ett "lettiskt ABBA" hette det. Björn och Benny skulle kunna ta illa vid sig av en sådan jämförelse, men Eolika var trots allt ett av de mest folkligt populära grupperna i Lettland under 80-talet. Trots detta albums spretiga låtutbud och svaga produktion glittrar det ändå till på sina ställen, och små korta sekvenser kan man med lite god vilja skönja en smula Agnetha och Annifrid. Det bästa exemplet på detta är storhiten "Pasaule pasaulit" som helt klart är den starkaste och svängigaste låten på plattan. Denna förmodade sommarplåga hade kunnat hamna högt om Lettland hade tillåtits delta i Eurovision 1985. Österländskt inspirerade discolåten "Karavana" är inte heller så dum - hopplöst efter sin tid, men ändå tillräckligt analog och sovjet-minimalistisk för att kännas "rätt" på 2010-talet.

Auyang Fei Fei (Taiwan 197?)

Dags för en taiwanesisk superdiva. Auyang Fei Fei började sin musikaliska karriär redan på 60-talet och dyker än idag upp märkbart retuscherad på sina nysläppta CD-album. Enligt mig var hon bäst på 70-talet då hon också hade sin storhetstid med skivsläpp i hela Ostasien. Hennes starka och självsäkra röst träffar kanske inte alltid 100% rätt, men det säger nog egentligen mer om nivån på den taiwanesiska musikproduktionen överlag. När det gäller själva inspelningarna skulle en petig producent säkert ha en del att påpeka vad gäller kvaliteten, men det skulle bli tomma ord i jämförelse med den laddade energi som fyller den här musiken. Bjuder här på tre rafflande alster som stundom känns som teman från gamla 70-talsthrillers. Varning för grymt driv!

Markéta Muchová - Superden (Czech Republic 1985)

Tjeckiska discostjärnan Markéta Muchová fick äran att stå i rampljuset under en mycket begränsad period i mitten av 80-talet. Hon samarbetade med den omåttligt populäre sångaren Michal David som också producerade hennes enda LP "Superden". Varför det inte blev något fortsatt studioarbete för Markéta förklaras möjligen när man hör till hennes ljuva stämma. Hon är en svag sångerska på alla sätt, men vad spelar det för roll när man backas upp av en fet electromatta av avgasstinkande tjeckiska synthar? De rakryggade distinkta hitlåtarna är sorgset mollstämda, något Markéta tycks hantera med en närmast uppkäftig distans i sina nonchalant lama sånginsatser. Det är just i mötet mellan det starka och svaga det här albumet får in sin fullträff. Låtarna "Sázej na m e" och "Zarli, Zarli" tar oss med på en kittlande färd i en trimmad Skoda-taxi genom Prags smutsigaste ytterområden.

Zalatnay Sarolta - Hadd mondjam el (Hungary 1973)

Legenden Zalatnay Sarolta har kallats för Ungerns Janis Joplin. En inte helt missvisande jämförelse faktiskt. Hon var helt klart den "busigaste" av poptjejerna i Budapest vid decennieskiftet 60/70-tal, lagom utmanande för att röra runt i den censurerade ungerska popgrytan. Ungern var ju det mest lössläppta av länderna bakom järnridån, och Zalatnay Sarolta personifierar på sätt och vis detta med sin flower-power-grunge och sitt leverne. Mot slutet av 90-talet när både intresset för hennes musik och kvalitén på hennes sångförmåga minskade, vek hon istället ut sig i en ungersk porrtidning för att fånga uppmärksamhet. Desto större blev nog rubrikerna när hon några år senare åkte in i finkan för ett rejält skattebrott. Numera är hon åter en fri kvinna med egen show på de stora scenerna i Ungern. Den här plattan från 1973 är hennes fjärde, och kanske den mest psychadeliska med talangfulla rockbandet Skorpió som lirar. Hela albumet är grymt men allra starkast är nog "Egyszer" och "Hadd mondjam el" som man kan freaka loss till här. Budapest goes hippie!

Kontemporan - Karnaval (Moldova 1982)

Kontemporan (eller Kontemporanul som de ibland kallas) var vid sidan av gruppen Orizont sovjetrepubliken Moldaviens mest aktiva band. Redan 1967 bildades gruppen "Norok" som 1974 bytte namn (och delvis medlemmar) till Kontemporan. Bandet hade det tunga uppdraget att representera den minsta av sovjetrepubilkerna och kanske var det för att sätta landet på kartan och göra moldaverna hörda i den ryssdominerande musikmarknaden som de så gladeligen mixade moldavisk folkmusik med populärmusik. Plattan "Karnaval" är inget undantag, här finns några moldaviska folksånger i "modern" funkig stil med tjusig kvinnosång på moldaviska. Språket är egentligen en rumänsk dialekt men sovjetregimen ville skilja ut landet från Rumänien och "skapade" därför språket moldaviska som det f.ö kallas även idag. "Karnaval" är en trevlig platta, och dessutom titeln på det inledande instrumentella spår som ni kan lyssna på här. Cool disco-funk, och troligen det närmaste en riktig karneval invånarna i huvudstaden Chisinau fick uppleva 1982. Hör också ett stycke soft groove i folkmelodin "Ioane, ioane".

Fujiko Nara - Hiroshi (Japan, 1972)

Jag undrar om inte Japan står för den mest kvantitativa skivproduktionen i världen. Det finns så många artister att det är omöjligt att få en överblick, och dessutom låter mycket likadant. Det gör mig ingenting eftersom det mesta låter väldigt bra, och det känns dessutom tryggt att veta att det finns en aldrig sinande källa att ösa ur. Sångerskan Fujiko Nara hör till genren "Idol-pop" och släppte ett smärre antal plattor i början av 70-talet. Anledningen till att hon över huvud taget fick besöka en inspelningsstudio var inte för sångröstens skull - stundom ligger hon en halv ton för lågt och sången svajar rejält på sina ställen. Nej, hon var som så många andra japanska "sångerskor" vacker att se på, och jobbade säkert också som skådespelerska i mer eller mindre rumsrena filmer. Låten "Hiroshi" fångar det komplexa - riktigt snygg välproducerad låt med usel sångerska. Kan det bli bättre?