Koós János - Csillag ölén (Hungary 1983)

Av skivomslaget till Koós János platta från 1983 att döma torde förväntningarna hållas låga vad avser musikalisk kvalité. Koós är ett av de stora namnen i den Ungerns pompösa schlagerepidemi som härjade under kommunisteran i landet, och än idag ses han framföra sina gamla hits ommixade till lite lagom daterade eurodiscobeat. Låten "Csillag ölén" från 1983 hör dock inte till dessa hits, och om den gjorde det hade man inte behövt mixa särskilt mycket för att göra låten mer dansant. I sin originalversion är den nämligen förvånansvärt modern och före sin tid. Den distinkta trummaskinen slamrar på för kung och fosterland, spetsat av snygga syntheffekter, och det enda som doftar 1983 är möjligen brassinslagen. Melankolisk electrodisco med en stor gnutta ungerskt temperament.

Anna Oxa - Codice uomo (Italy, 1979)

Ännu en italiensk megadiva, men denna gång en synnerligen talangfull och välsjungande sådan. Kanske ett av Italiens största namn, uppskattad för sin stora röst och sitt uttrycksfulla artisteri snarare än lättkläddhet som så ofta annars i detta land.
Plattan från 1979 uppkallad efter det egna namnet - Anna Oxa - är hennes andra. Bland de ganska traditionella italienska 70-talsballaderna på albumet har jag fastnat för den mest sexiga och "svåra" - "Codice uomo". Effektfullt och smått flummigt arrangemang lägger en behaglig matta till den här svepande och vackra melodin som stundom nästan viskas fram av Annas väsande stämma. En sån där låt man vill höra om och om igen.

Patrizia Pellegrino - Musica spaziale (Italy, 1982)

Porrstjärnan Patrizia Pellegrino, som presenterats tidigare i denna blogg, överraskar åter med ett makalöst snyggt dansgolvsalster i samma elektroniska anda som Automaticamore från 1981. Samma upphovsmän ligger förstås bakom även här och det är singelns B-sidan "Musica spaziale" det handlar om. Lågmält och ödsligt men ändå dramatiskt och laddat. Italien 1982 när det är som allra bäst.

Krystyna Pronko - Deszcz w cisnej (Poland, 1978)

En av de bästa kvinnliga sångrösterna från Polen anser jag tillhör sångerskan Krystyna Pronko. Hon debuterade i början av 70-talet och det var pop med inslag av jazz och soul som stod på repertoaren. Krystyna är otroligt musikalisk och leker fram melodierna med sin varma men ändå starka röst. Polen producerade tonvis av jazz och progg under 70-talet, och det typiskt polska 70-talssoundet återfinns också på denna platta. Orkestern spelar tight och med stor talang, och extra pretentiöst och proffsigt blir intrycket med Krystynas polska sång. Titelspåret "Deszcz w cisnje" är ett riktigt skönt discodoftande deckartema med sexiga wahwah-gitarrer och hammondorglar. Ger också ett smakprov på Krystynas något mer finstämda sida i vackra "Welon". Musik jag aldrig kommer att tröttna på.

Savoy - Anotimpuri (Romania 1978)

Rumänska folk-proggarna Savoy har sedan mitten av 70-talet släppt massor med plattor. Varning för deras senare plattor dock, det är de fyra första som är värda att uppmärksamma. Rumänska folktoner blandas elegant med progressiva och psychadeliska influenser till en förträfflig enhet. Moog-synthar och panflöjter kokas ihop med fuzz och dist till en skön ljudsoppa, och att själva låtarna därtill är flummigt monotona och funkigt medryckande gör Savoy's musik smått genialisk. I mitt tycke det bästa Rumänien kunde visa upp under 70-talet, även om Sfinx, Phoenix m.fl. konkurrerade ganska starkt. Plattan "Anotimpuri" är en av gruppens mer okända alster, och om jag räknat rätt deras tredje. Rekommenderas varmt till alla moog-älskare med en dragning åt Stereolab-monotoni. Savoy stinker både ladugård och marijuana på samma gång. Låter det tilltalande går det bra att flumma loss här till det sköna drivet i "Stea stralucitoare" eller delta i den söta lilla moog-seansen "Adio, pica frunza".

Alla Pugachova - Prishla i govoryo (Russia, 1986)

Alla Pugachova - Rysslands superstjärna nummer ett - kanske inte behöver någon närmare presentation. Alla började sjunga redan som litet barn och har genom decennierna rönt enorma framgångar som både sångerska och skådespelerska. Skandalomsusad, orädd och mångfacetterad har hon trotsat all censur och retat gallfeber på makthavarna i den forna diktaturen. Hur många plattor hon spelat in går knappt att räkna. Under senare år har hon dessutom lanserat en egen parfym och ger även magasinet "Alla". 1997 tävlade hon för Ryssland i Eurovision Song Contest och hon har också utsetts till UNICEF-ambassadör. I Sverige blev hon känd genom TV-profilen Jacob Dahlin och hans program och hon släppte några plattor även här.
Den här LP:n kom 1986 och jag tycker att låten "Gonka" är ett gott exempel på divans expressiva sångstil. Låten är ett riktigt monster till discolåt med ett spännande och tungt arrangemang i rysk 80-talsanda.

Eolika - Pasaule pasaulit (Latvia, 1985)

Gruppen Eolika började som Beatles-kopia i slutet av 60-talet, men som så många andra östeuropeiska grupper omformades de genom åren, och i början av 80-talet bestod gruppen av två tjejer och två killar. Ett "lettiskt ABBA" hette det. Björn och Benny skulle kunna ta illa vid sig av en sådan jämförelse, men Eolika var trots allt ett av de mest folkligt populära grupperna i Lettland under 80-talet. Trots detta albums spretiga låtutbud och svaga produktion glittrar det ändå till på sina ställen, och små korta sekvenser kan man med lite god vilja skönja en smula Agnetha och Annifrid. Det bästa exemplet på detta är storhiten "Pasaule pasaulit" som helt klart är den starkaste och svängigaste låten på plattan. Denna förmodade sommarplåga hade kunnat hamna högt om Lettland hade tillåtits delta i Eurovision 1985. Österländskt inspirerade discolåten "Karavana" är inte heller så dum - hopplöst efter sin tid, men ändå tillräckligt analog och sovjet-minimalistisk för att kännas "rätt" på 2010-talet.

Auyang Fei Fei (Taiwan 197?)

Dags för en taiwanesisk superdiva. Auyang Fei Fei började sin musikaliska karriär redan på 60-talet och dyker än idag upp märkbart retuscherad på sina nysläppta CD-album. Enligt mig var hon bäst på 70-talet då hon också hade sin storhetstid med skivsläpp i hela Ostasien. Hennes starka och självsäkra röst träffar kanske inte alltid 100% rätt, men det säger nog egentligen mer om nivån på den taiwanesiska musikproduktionen överlag. När det gäller själva inspelningarna skulle en petig producent säkert ha en del att påpeka vad gäller kvaliteten, men det skulle bli tomma ord i jämförelse med den laddade energi som fyller den här musiken. Bjuder här på tre rafflande alster som stundom känns som teman från gamla 70-talsthrillers. Varning för grymt driv!

Markéta Muchová - Superden (Czech Republic 1985)

Tjeckiska discostjärnan Markéta Muchová fick äran att stå i rampljuset under en mycket begränsad period i mitten av 80-talet. Hon samarbetade med den omåttligt populäre sångaren Michal David som också producerade hennes enda LP "Superden". Varför det inte blev något fortsatt studioarbete för Markéta förklaras möjligen när man hör till hennes ljuva stämma. Hon är en svag sångerska på alla sätt, men vad spelar det för roll när man backas upp av en fet electromatta av avgasstinkande tjeckiska synthar? De rakryggade distinkta hitlåtarna är sorgset mollstämda, något Markéta tycks hantera med en närmast uppkäftig distans i sina nonchalant lama sånginsatser. Det är just i mötet mellan det starka och svaga det här albumet får in sin fullträff. Låtarna "Sázej na m e" och "Zarli, Zarli" tar oss med på en kittlande färd i en trimmad Skoda-taxi genom Prags smutsigaste ytterområden.

Zalatnay Sarolta - Hadd mondjam el (Hungary 1973)

Legenden Zalatnay Sarolta har kallats för Ungerns Janis Joplin. En inte helt missvisande jämförelse faktiskt. Hon var helt klart den "busigaste" av poptjejerna i Budapest vid decennieskiftet 60/70-tal, lagom utmanande för att röra runt i den censurerade ungerska popgrytan. Ungern var ju det mest lössläppta av länderna bakom järnridån, och Zalatnay Sarolta personifierar på sätt och vis detta med sin flower-power-grunge och sitt leverne. Mot slutet av 90-talet när både intresset för hennes musik och kvalitén på hennes sångförmåga minskade, vek hon istället ut sig i en ungersk porrtidning för att fånga uppmärksamhet. Desto större blev nog rubrikerna när hon några år senare åkte in i finkan för ett rejält skattebrott. Numera är hon åter en fri kvinna med egen show på de stora scenerna i Ungern. Den här plattan från 1973 är hennes fjärde, och kanske den mest psychadeliska med talangfulla rockbandet Skorpió som lirar. Hela albumet är grymt men allra starkast är nog "Egyszer" och "Hadd mondjam el" som man kan freaka loss till här. Budapest goes hippie!

Kontemporan - Karnaval (Moldova 1982)

Kontemporan (eller Kontemporanul som de ibland kallas) var vid sidan av gruppen Orizont sovjetrepubliken Moldaviens mest aktiva band. Redan 1967 bildades gruppen "Norok" som 1974 bytte namn (och delvis medlemmar) till Kontemporan. Bandet hade det tunga uppdraget att representera den minsta av sovjetrepubilkerna och kanske var det för att sätta landet på kartan och göra moldaverna hörda i den ryssdominerande musikmarknaden som de så gladeligen mixade moldavisk folkmusik med populärmusik. Plattan "Karnaval" är inget undantag, här finns några moldaviska folksånger i "modern" funkig stil med tjusig kvinnosång på moldaviska. Språket är egentligen en rumänsk dialekt men sovjetregimen ville skilja ut landet från Rumänien och "skapade" därför språket moldaviska som det f.ö kallas även idag. "Karnaval" är en trevlig platta, och dessutom titeln på det inledande instrumentella spår som ni kan lyssna på här. Cool disco-funk, och troligen det närmaste en riktig karneval invånarna i huvudstaden Chisinau fick uppleva 1982. Hör också ett stycke soft groove i folkmelodin "Ioane, ioane".

Fujiko Nara - Hiroshi (Japan, 1972)

Jag undrar om inte Japan står för den mest kvantitativa skivproduktionen i världen. Det finns så många artister att det är omöjligt att få en överblick, och dessutom låter mycket likadant. Det gör mig ingenting eftersom det mesta låter väldigt bra, och det känns dessutom tryggt att veta att det finns en aldrig sinande källa att ösa ur. Sångerskan Fujiko Nara hör till genren "Idol-pop" och släppte ett smärre antal plattor i början av 70-talet. Anledningen till att hon över huvud taget fick besöka en inspelningsstudio var inte för sångröstens skull - stundom ligger hon en halv ton för lågt och sången svajar rejält på sina ställen. Nej, hon var som så många andra japanska "sångerskor" vacker att se på, och jobbade säkert också som skådespelerska i mer eller mindre rumsrena filmer. Låten "Hiroshi" fångar det komplexa - riktigt snygg välproducerad låt med usel sångerska. Kan det bli bättre?

Laine (Estonia 1983)

Hur många segelbåtar man hade per capita i sovjetrepubliken Estland på 80-talet kan man sannerligen fråga sig. Gruppen Laine fick åtminstone dela på en utifrån detta bleka skivomslag att döma. Lika blek är också musiken, men därmed inte sagt att den inte är värd att uppmärksammas. Gruppen, som hade varit aktiv i Estland sedan början av 60-talet, gör här ett spretigt album där varje låt innebär ett byte av genre. Här finns folkmusik och swing, men också åtminstone tre discolåtar. Allt framförs på estniska, men troligen gömmer sig en och annan cover här också. Låtarna är inspelade mellan 1979 - 1982, och soundet känns lite svårfångat. Som coolast blir Laine i låtarna "Lõpulaul" och "Üks mis seob" som möjligen kan få segelbåten att gunga i takt.

Araya & Parichat (Thailand 197?)

Jag vill varna känsliga lyssnare för den här thailändska systerduon och deras 70-talsdänga. Inte nog med att de sjunger falskt, de gör det dessutom unisont. Trots detta följer de varandra i kvartstonerna så precist att det nästan kan uppfattas som genialiskt. Musiken då? Ja, till och med orkestern spelar falskt. Ostämda brassinlägg gör sitt bästa för att poppa upp det här omöjliga schlager-alstret. Notera också det tafatta gitarrsolot i mitten. Men hur som helst skapar låten ändå en trivsam och avslappnad atmosfär, lika bekymmersfri som en het dag i Phuket.

Figen Han - Pisi pisi (Turkey 1977)

Turkiet hade förvånande nog en hyfsat utvecklad porrfilmsindustri, och vissa av aktriserna gavs också möjlighet att pröva på en musikalisk karriär. Strippan Figen Han är ett sådant exempel. Hon släppte sin enda singel "Pisi pisi" 1977. Vad denna titel kan betyda får var och en gissa sig till. Musiken är typisk turkisk småjazzig flumpop med inslag av xylofon. Figens erotiska "sång" piffar upp det hela, och mot slutet dyker också en manlig gestalt upp och jamar. Synnerligen udda och garanterat barnförbjudet i Turkiet när det begav sig.

Khurmo Shirinova - Lali badakhshon (Tajikistan 1984)

Den ringa information som finns att inhämta i ämnet tadjikisk populärmusik under sovjetväldets tid gör gällande att sångerskan Khurmo Shirinova var ett av de heta namnen, och att gruppen Gulshan stod för merparten av vad som producerades i den kanske mest okända av sovjetrepublikerna. Denna LP från 1984 är inget undantag. Någon bild av sångerskan ansåg inte det sovjetiska skivbolaget Melodiya behövdes för att marknadsföra hennes musik, och valde istället en blek landskapsmålning. Lyssnar man till Khurmo's låtar är det dock inte alls svårt att i sinnet göra ett besök i de tadjikiska vilda bergslandskapen. Här blandas pop och folk med ett synnerligen skickligt manér. Tadjikiska är nära besläktat med persiska, och tydliga musikaliska kopplingar finns till de iranska sångerskorna från 70-talet, som t.ex Googoosh och Ramesh. Skillnaden är att detta trots allt är från Sovjetunionen och därmed kryddat med några matskedar rysk melankoli. Vill man göra gjädjeskutt är Khurmo Shirinovas musik definitivt inte den rätta vinjetten. Svårmodet vilar tungt över hela produktionen inte minst tack vare Khurmos sorgliga sång på tadjikiska. Först ut här är "Kalmbam ba dod ast" - ett rätt avancerat stycke schlagerpop med slingrande moogvirvlar och trivsam orkestrering. Därefter drar deppiga och mer folkinspirerade "Paidot kardam" ner tempot ytterligare. Den här plattan pressades bara i 1200 ex så förvara den väl om du mot all förmodan skulle hitta en.

Neoton Família - A família (Hungary 1981)

Neoton Família är Ungerns i särklass största och mest välkända grupp. Många drar paralleller till ABBA vilket är fullt förståeligt. Neoton började som en Beatles-kopia i slutet av 60-talet, men formades sedermera till ett fullfjädrat discoprojekt som sålde guld i Japan och Korea, för att inte tala om vilka mängder album man släppte i hemlandet. Skulle inte förvåna mig om det går att hitta minst en Neoton-platta i varje ungerskt hem. Rynkiga och småplufsiga strålar de samman än idag och framför sina gamla hits och det finns ingen hejd på hur många starka låtar de producerat. Det är väl kanske de snygga och tuffa sångerskorna Éva Csepregi och Éva Pál som sätter mest prägel på gruppen, och då menar jag inte bara visuellt - dom sjunger också riktigt bra!
Den här plattan är från 1981 när gruppen var i sitt esse. Njut av två härliga ABBA-stinkande discohittar - pampiga "Kétszázhúsz felett" som f.ö handlar om en racerbana, och käcka "Caligula".

Grupul Stereo - LP (Romania 1984)

Dessa bägge damer utgör Grupul Stereo, och tro det eller ej men trots det bleka omslaget är den här plattan från 1984. Rumänska skivomslag kunde ibland vara tunna som omslagspapper, men musiken desto tjockare i sitt sound. Bakom de här tjejerna agerar musikern Adrian Enescu som var en hejare på synthar. Tidigare under 80-talet släppte han plattorna Funky Synthersizer I och II vilka idag blivit eftertraktade samlingsobjekt för electronördar. Liknande stil går igen även på Grupul Stereo's album. Soundet är fattigt, kallt och lite burkigt. Typiskt rumänskt 80-tal säger jag. Men det nakna kompet skapar en lätt kuslig känsla som faktiskt gör de småtrista melodierna lite mer intressanta än vad de kanske egentligen är. Hade jag hört det här 1984 hade jag skakat på huvudet. Nu lägger jag snarare huvudet på sned och lyssnar intresserat till detta anspråkslösa skumma italo-försök.

Alioni - LP (Georgia 1987)

Bakom dessa antika stenansikten döljer sig något så oväntat och märkligt som ett rockband från Georgien enbart bestående av barn. Ingen i gruppen Alioni är äldre än 13 år och med denna information har jag förståelse för att mångas intresse svalnar. Men i detta fall blir man faktiskt förvånad och imponerad över hur dessa barnrumpor lyckas få till musik av så hög kvalité. Skivan är inspelad 1986 och utgiven 1987, men soundet låter snarare som 1967. Keyboardinläggen avslöjar dock att detta kan ha något med 80-talet att göra, men förvirringen kvarstår. Under sovjettiden var det av någon anledning populärt med barngrupper i Georgien och Armenien, och det intressanta är att det är barn som spelar vuxen musik, som om deras föräldrar står i kulisserna och styr. Språket är förstås georgiska, och notera även det vackra men fullständigt omöjliga georgiska skriftspråket på omslaget. Namn som Ai, Lakhti och Mziuri kan läggas på minnet om man vill gräva djupare i denna märkliga genre.
Här poserar Alioni i studion.








Lyssna här till psych-influerade "Vitsekvot tsven" och snygga proggressiva "Samshoblos tsa" som överträffar roliga timmen med hästlängder. Lillgammalt!

Angie Bee - Bella di plastica (Italy 1980)

Kitsch-disco i sin allra yppersta form med italienska "artisten" Angie Bee. Vem hon var har jag inte en aning om, och något ytterligare än den här singeln vågar jag nästan gissa att hon inte har gett ifrån sig. Sjunga kunde hon inte heller, ungefär på samma sätt som Cicciolina inte heller kunde men ändå gjorde. Men låta bli att dansa till Bella di plastica är inte det lättaste, för det svänger rätt bra om det här lilla söta tuggummit till låt. Den effektfulla basgången à la sent 70-tal lägger en trygg grund åt alla "nya" electro-blipp-blopp-ljud och resultatet blir typisk plastdisco från 1980. Troligtvis totalt utklassad ett fåtal år senare av den riktigt tunga italo-discon, men en god början för ett nytt decennium. Var så goda och ta en klunk av Angie Bee's apelsindrink, den är lika god idag som för 30 år sedan!