För många år sedan hörde jag ett radioprogram med ungersk pop, något jag knappt trodde fanns. Skrev till producenten som skickade två ungerska LP. Detta blev startskottet till ett mångårigt samlande av vinylplattor från obskyra länder, främst Östeuropa och Asien. All tänkbar och otänkbar musik har i en mer eller mindre strid ström förminskat min boendeyta och nu orkar jag inte längre hålla räkningen på hur många plattor jag har. Det är ur denna skivsamling jag här kommer att recensera valda axplock, både egna favoriter och annat udda och underhållande värt att lyfta fram. Den här bloggen tar dig med på en ovanlig musikalisk resa med nedslag i allt från lettisk discoflum, taiwanesisk schlager-progg och rumänsk kitschpop. Hyser ett nästan politiskt inkorrekt intresse för pop från forna diktaturer där den musikaliska utvecklingen haft andra förtecken än hos oss i väst. Har dock haft svårt att helt hålla fingrarna borta från väst, då främst Frankrike och Italien. Du som bara står ut med radiovänlig välproducerad internationell mainstreampop kanske kan få lite problem längs vägen. Men vem vet, kanske kan en gnutta intresse väckas för det okända, bortglömda, bortvalda...

söndag 31 oktober 2010

Koós János - Csillag ölén (Hungary 1983)

Av skivomslaget till Koós János platta från 1983 att döma torde förväntningarna hållas låga vad avser musikalisk kvalité. Koós är ett av de stora namnen i den Ungerns pompösa schlagerepidemi som härjade under kommunisteran i landet, och än idag ses han framföra sina gamla hits ommixade till lite lagom daterade eurodiscobeat. Låten "Csillag ölén" från 1983 hör dock inte till dessa hits, och om den gjorde det hade man inte behövt mixa särskilt mycket för att göra låten mer dansant. I sin originalversion är den nämligen förvånansvärt modern och före sin tid. Den distinkta trummaskinen slamrar på för kung och fosterland, spetsat av snygga syntheffekter, och det enda som doftar 1983 är möjligen brassinslagen. Melankolisk electrodisco med en stor gnutta ungerskt temperament.

tisdag 10 augusti 2010

Anna Oxa - Codice uomo (Italy, 1979)

Ännu en italiensk megadiva, men denna gång en synnerligen talangfull och välsjungande sådan. Kanske ett av Italiens största namn, uppskattad för sin stora röst och sitt uttrycksfulla artisteri snarare än lättkläddhet som så ofta annars i detta land.
Plattan från 1979 uppkallad efter det egna namnet - Anna Oxa - är hennes andra. Bland de ganska traditionella italienska 70-talsballaderna på albumet har jag fastnat för den mest sexiga och "svåra" - "Codice uomo". Effektfullt och smått flummigt arrangemang lägger en behaglig matta till den här svepande och vackra melodin som stundom nästan viskas fram av Annas väsande stämma. En sån där låt man vill höra om och om igen.

måndag 26 juli 2010

Patrizia Pellegrino - Musica spaziale (Italy, 1982)

Porrstjärnan Patrizia Pellegrino, som presenterats tidigare i denna blogg, överraskar åter med ett makalöst snyggt dansgolvsalster i samma elektroniska anda som Automaticamore från 1981. Samma upphovsmän ligger förstås bakom även här och det är singelns B-sidan "Musica spaziale" det handlar om. Lågmält och ödsligt men ändå dramatiskt och laddat. Italien 1982 när det är som allra bäst.

söndag 23 maj 2010

Krystyna Pronko - Deszcz w cisnej (Poland, 1978)

En av de bästa kvinnliga sångrösterna från Polen anser jag tillhör sångerskan Krystyna Pronko. Hon debuterade i början av 70-talet och det var pop med inslag av jazz och soul som stod på repertoaren. Krystyna är otroligt musikalisk och leker fram melodierna med sin varma men ändå starka röst. Polen producerade tonvis av jazz och progg under 70-talet, och det typiskt polska 70-talssoundet återfinns också på denna platta. Orkestern spelar tight och med stor talang, och extra pretentiöst och proffsigt blir intrycket med Krystynas polska sång. Titelspåret "Deszcz w cisnje" är ett riktigt skönt discodoftande deckartema med sexiga wahwah-gitarrer och hammondorglar. Ger också ett smakprov på Krystynas något mer finstämda sida i vackra "Welon". Musik jag aldrig kommer att tröttna på.

torsdag 6 maj 2010

Savoy - Anotimpuri (Romania 1978)

Rumänska folk-proggarna Savoy har sedan mitten av 70-talet släppt massor med plattor. Varning för deras senare plattor dock, det är de fyra första som är värda att uppmärksamma. Rumänska folktoner blandas elegant med progressiva och psychadeliska influenser till en förträfflig enhet. Moog-synthar och panflöjter kokas ihop med fuzz och dist till en skön ljudsoppa, och att själva låtarna därtill är flummigt monotona och funkigt medryckande gör Savoy's musik smått genialisk. I mitt tycke det bästa Rumänien kunde visa upp under 70-talet, även om Sfinx, Phoenix m.fl. konkurrerade ganska starkt. Plattan "Anotimpuri" är en av gruppens mer okända alster, och om jag räknat rätt deras tredje. Rekommenderas varmt till alla moog-älskare med en dragning åt Stereolab-monotoni. Savoy stinker både ladugård och marijuana på samma gång. Låter det tilltalande går det bra att flumma loss här till det sköna drivet i "Stea stralucitoare" eller delta i den söta lilla moog-seansen "Adio, pica frunza".

söndag 25 april 2010

Alla Pugachova - Prishla i govoryo (Russia, 1986)

Alla Pugachova - Rysslands superstjärna nummer ett - kanske inte behöver någon närmare presentation. Alla började sjunga redan som litet barn och har genom decennierna rönt enorma framgångar som både sångerska och skådespelerska. Skandalomsusad, orädd och mångfacetterad har hon trotsat all censur och retat gallfeber på makthavarna i den forna diktaturen. Hur många plattor hon spelat in går knappt att räkna. Under senare år har hon dessutom lanserat en egen parfym och ger även magasinet "Alla". 1997 tävlade hon för Ryssland i Eurovision Song Contest och hon har också utsetts till UNICEF-ambassadör. I Sverige blev hon känd genom TV-profilen Jacob Dahlin och hans program och hon släppte några plattor även här.
Den här LP:n kom 1986 och jag tycker att låten "Gonka" är ett gott exempel på divans expressiva sångstil. Låten är ett riktigt monster till discolåt med ett spännande och tungt arrangemang i rysk 80-talsanda.

lördag 24 april 2010

Eolika - Pasaule pasaulit (Latvia, 1985)

Gruppen Eolika började som Beatles-kopia i slutet av 60-talet, men som så många andra östeuropeiska grupper omformades de genom åren, och i början av 80-talet bestod gruppen av två tjejer och två killar. Ett "lettiskt ABBA" hette det. Björn och Benny skulle kunna ta illa vid sig av en sådan jämförelse, men Eolika var trots allt ett av de mest folkligt populära grupperna i Lettland under 80-talet. Trots detta albums spretiga låtutbud och svaga produktion glittrar det ändå till på sina ställen, och små korta sekvenser kan man med lite god vilja skönja en smula Agnetha och Annifrid. Det bästa exemplet på detta är storhiten "Pasaule pasaulit" som helt klart är den starkaste och svängigaste låten på plattan. Denna förmodade sommarplåga hade kunnat hamna högt om Lettland hade tillåtits delta i Eurovision 1985. Österländskt inspirerade discolåten "Karavana" är inte heller så dum - hopplöst efter sin tid, men ändå tillräckligt analog och sovjet-minimalistisk för att kännas "rätt" på 2010-talet.

Auyang Fei Fei (Taiwan 197?)

Dags för en taiwanesisk superdiva. Auyang Fei Fei började sin musikaliska karriär redan på 60-talet och dyker än idag upp märkbart retuscherad på sina nysläppta CD-album. Enligt mig var hon bäst på 70-talet då hon också hade sin storhetstid med skivsläpp i hela Ostasien. Hennes starka och självsäkra röst träffar kanske inte alltid 100% rätt, men det säger nog egentligen mer om nivån på den taiwanesiska musikproduktionen överlag. När det gäller själva inspelningarna skulle en petig producent säkert ha en del att påpeka vad gäller kvaliteten, men det skulle bli tomma ord i jämförelse med den laddade energi som fyller den här musiken. Bjuder här på tre rafflande alster som stundom känns som teman från gamla 70-talsthrillers. Varning för grymt driv!

fredag 23 april 2010

Markéta Muchová - Superden (Czech Republic 1985)

Tjeckiska discostjärnan Markéta Muchová fick äran att stå i rampljuset under en mycket begränsad period i mitten av 80-talet. Hon samarbetade med den omåttligt populäre sångaren Michal David som också producerade hennes enda LP "Superden". Varför det inte blev något fortsatt studioarbete för Markéta förklaras möjligen när man hör till hennes ljuva stämma. Hon är en svag sångerska på alla sätt, men vad spelar det för roll när man backas upp av en fet electromatta av avgasstinkande tjeckiska synthar? De rakryggade distinkta hitlåtarna är sorgset mollstämda, något Markéta tycks hantera med en närmast uppkäftig distans i sina nonchalant lama sånginsatser. Det är just i mötet mellan det starka och svaga det här albumet får in sin fullträff. Låtarna "Sázej na m e" och "Zarli, Zarli" tar oss med på en kittlande färd i en trimmad Skoda-taxi genom Prags smutsigaste ytterområden.

Zalatnay Sarolta - Hadd mondjam el (Hungary 1973)

Legenden Zalatnay Sarolta har kallats för Ungerns Janis Joplin. En inte helt missvisande jämförelse faktiskt. Hon var helt klart den "busigaste" av poptjejerna i Budapest vid decennieskiftet 60/70-tal, lagom utmanande för att röra runt i den censurerade ungerska popgrytan. Ungern var ju det mest lössläppta av länderna bakom järnridån, och Zalatnay Sarolta personifierar på sätt och vis detta med sin flower-power-grunge och sitt leverne. Mot slutet av 90-talet när både intresset för hennes musik och kvalitén på hennes sångförmåga minskade, vek hon istället ut sig i en ungersk porrtidning för att fånga uppmärksamhet. Desto större blev nog rubrikerna när hon några år senare åkte in i finkan för ett rejält skattebrott. Numera är hon åter en fri kvinna med egen show på de stora scenerna i Ungern. Den här plattan från 1973 är hennes fjärde, och kanske den mest psychadeliska med talangfulla rockbandet Skorpió som lirar. Hela albumet är grymt men allra starkast är nog "Egyszer" och "Hadd mondjam el" som man kan freaka loss till här. Budapest goes hippie!

söndag 18 april 2010

Kontemporan - Karnaval (Moldova 1982)

Kontemporan (eller Kontemporanul som de ibland kallas) var vid sidan av gruppen Orizont sovjetrepubliken Moldaviens mest aktiva band. Redan 1967 bildades gruppen "Norok" som 1974 bytte namn (och delvis medlemmar) till Kontemporan. Bandet hade det tunga uppdraget att representera den minsta av sovjetrepubilkerna och kanske var det för att sätta landet på kartan och göra moldaverna hörda i den ryssdominerande musikmarknaden som de så gladeligen mixade moldavisk folkmusik med populärmusik. Plattan "Karnaval" är inget undantag, här finns några moldaviska folksånger i "modern" funkig stil med tjusig kvinnosång på moldaviska. Språket är egentligen en rumänsk dialekt men sovjetregimen ville skilja ut landet från Rumänien och "skapade" därför språket moldaviska som det f.ö kallas även idag. "Karnaval" är en trevlig platta, och dessutom titeln på det inledande instrumentella spår som ni kan lyssna på här. Cool disco-funk, och troligen det närmaste en riktig karneval invånarna i huvudstaden Chisinau fick uppleva 1982. Hör också ett stycke soft groove i folkmelodin "Ioane, ioane".

Fujiko Nara - Hiroshi (Japan, 1972)

Jag undrar om inte Japan står för den mest kvantitativa skivproduktionen i världen. Det finns så många artister att det är omöjligt att få en överblick, och dessutom låter mycket likadant. Det gör mig ingenting eftersom det mesta låter väldigt bra, och det känns dessutom tryggt att veta att det finns en aldrig sinande källa att ösa ur. Sångerskan Fujiko Nara hör till genren "Idol-pop" och släppte ett smärre antal plattor i början av 70-talet. Anledningen till att hon över huvud taget fick besöka en inspelningsstudio var inte för sångröstens skull - stundom ligger hon en halv ton för lågt och sången svajar rejält på sina ställen. Nej, hon var som så många andra japanska "sångerskor" vacker att se på, och jobbade säkert också som skådespelerska i mer eller mindre rumsrena filmer. Låten "Hiroshi" fångar det komplexa - riktigt snygg välproducerad låt med usel sångerska. Kan det bli bättre?

Laine (Estonia 1983)

Hur många segelbåtar man hade per capita i sovjetrepubliken Estland på 80-talet kan man sannerligen fråga sig. Gruppen Laine fick åtminstone dela på en utifrån detta bleka skivomslag att döma. Lika blek är också musiken, men därmed inte sagt att den inte är värd att uppmärksammas. Gruppen, som hade varit aktiv i Estland sedan början av 60-talet, gör här ett spretigt album där varje låt innebär ett byte av genre. Här finns folkmusik och swing, men också åtminstone tre discolåtar. Allt framförs på estniska, men troligen gömmer sig en och annan cover här också. Låtarna är inspelade mellan 1979 - 1982, och soundet känns lite svårfångat. Som coolast blir Laine i låtarna "Lõpulaul" och "Üks mis seob" som möjligen kan få segelbåten att gunga i takt.

tisdag 13 april 2010

Araya & Parichat (Thailand 197?)

Jag vill varna känsliga lyssnare för den här thailändska systerduon och deras 70-talsdänga. Inte nog med att de sjunger falskt, de gör det dessutom unisont. Trots detta följer de varandra i kvartstonerna så precist att det nästan kan uppfattas som genialiskt. Musiken då? Ja, till och med orkestern spelar falskt. Ostämda brassinlägg gör sitt bästa för att poppa upp det här omöjliga schlager-alstret. Notera också det tafatta gitarrsolot i mitten. Men hur som helst skapar låten ändå en trivsam och avslappnad atmosfär, lika bekymmersfri som en het dag i Phuket.

Figen Han - Pisi pisi (Turkey 1977)

Turkiet hade förvånande nog en hyfsat utvecklad porrfilmsindustri, och vissa av aktriserna gavs också möjlighet att pröva på en musikalisk karriär. Strippan Figen Han är ett sådant exempel. Hon släppte sin enda singel "Pisi pisi" 1977. Vad denna titel kan betyda får var och en gissa sig till. Musiken är typisk turkisk småjazzig flumpop med inslag av xylofon. Figens erotiska "sång" piffar upp det hela, och mot slutet dyker också en manlig gestalt upp och jamar. Synnerligen udda och garanterat barnförbjudet i Turkiet när det begav sig.

måndag 12 april 2010

Khurmo Shirinova - Lali badakhshon (Tajikistan 1984)

Den ringa information som finns att inhämta i ämnet tadjikisk populärmusik under sovjetväldets tid gör gällande att sångerskan Khurmo Shirinova var ett av de heta namnen, och att gruppen Gulshan stod för merparten av vad som producerades i den kanske mest okända av sovjetrepublikerna. Denna LP från 1984 är inget undantag. Någon bild av sångerskan ansåg inte det sovjetiska skivbolaget Melodiya behövdes för att marknadsföra hennes musik, och valde istället en blek landskapsmålning. Lyssnar man till Khurmo's låtar är det dock inte alls svårt att i sinnet göra ett besök i de tadjikiska vilda bergslandskapen. Här blandas pop och folk med ett synnerligen skickligt manér. Tadjikiska är nära besläktat med persiska, och tydliga musikaliska kopplingar finns till de iranska sångerskorna från 70-talet, som t.ex Googoosh och Ramesh. Skillnaden är att detta trots allt är från Sovjetunionen och därmed kryddat med några matskedar rysk melankoli. Vill man göra gjädjeskutt är Khurmo Shirinovas musik definitivt inte den rätta vinjetten. Svårmodet vilar tungt över hela produktionen inte minst tack vare Khurmos sorgliga sång på tadjikiska. Först ut här är "Kalmbam ba dod ast" - ett rätt avancerat stycke schlagerpop med slingrande moogvirvlar och trivsam orkestrering. Därefter drar deppiga och mer folkinspirerade "Paidot kardam" ner tempot ytterligare. Den här plattan pressades bara i 1200 ex så förvara den väl om du mot all förmodan skulle hitta en.

söndag 11 april 2010

Neoton Família - A família (Hungary 1981)

Neoton Família är Ungerns i särklass största och mest välkända grupp. Många drar paralleller till ABBA vilket är fullt förståeligt. Neoton började som en Beatles-kopia i slutet av 60-talet, men formades sedermera till ett fullfjädrat discoprojekt som sålde guld i Japan och Korea, för att inte tala om vilka mängder album man släppte i hemlandet. Skulle inte förvåna mig om det går att hitta minst en Neoton-platta i varje ungerskt hem. Rynkiga och småplufsiga strålar de samman än idag och framför sina gamla hits och det finns ingen hejd på hur många starka låtar de producerat. Det är väl kanske de snygga och tuffa sångerskorna Éva Csepregi och Éva Pál som sätter mest prägel på gruppen, och då menar jag inte bara visuellt - dom sjunger också riktigt bra!
Den här plattan är från 1981 när gruppen var i sitt esse. Njut av två härliga ABBA-stinkande discohittar - pampiga "Kétszázhúsz felett" som f.ö handlar om en racerbana, och käcka "Caligula".

Grupul Stereo - LP (Romania 1984)

Dessa bägge damer utgör Grupul Stereo, och tro det eller ej men trots det bleka omslaget är den här plattan från 1984. Rumänska skivomslag kunde ibland vara tunna som omslagspapper, men musiken desto tjockare i sitt sound. Bakom de här tjejerna agerar musikern Adrian Enescu som var en hejare på synthar. Tidigare under 80-talet släppte han plattorna Funky Synthersizer I och II vilka idag blivit eftertraktade samlingsobjekt för electronördar. Liknande stil går igen även på Grupul Stereo's album. Soundet är fattigt, kallt och lite burkigt. Typiskt rumänskt 80-tal säger jag. Men det nakna kompet skapar en lätt kuslig känsla som faktiskt gör de småtrista melodierna lite mer intressanta än vad de kanske egentligen är. Hade jag hört det här 1984 hade jag skakat på huvudet. Nu lägger jag snarare huvudet på sned och lyssnar intresserat till detta anspråkslösa skumma italo-försök.

Alioni - LP (Georgia 1987)

Bakom dessa antika stenansikten döljer sig något så oväntat och märkligt som ett rockband från Georgien enbart bestående av barn. Ingen i gruppen Alioni är äldre än 13 år och med denna information har jag förståelse för att mångas intresse svalnar. Men i detta fall blir man faktiskt förvånad och imponerad över hur dessa barnrumpor lyckas få till musik av så hög kvalité. Skivan är inspelad 1986 och utgiven 1987, men soundet låter snarare som 1967. Keyboardinläggen avslöjar dock att detta kan ha något med 80-talet att göra, men förvirringen kvarstår. Under sovjettiden var det av någon anledning populärt med barngrupper i Georgien och Armenien, och det intressanta är att det är barn som spelar vuxen musik, som om deras föräldrar står i kulisserna och styr. Språket är förstås georgiska, och notera även det vackra men fullständigt omöjliga georgiska skriftspråket på omslaget. Namn som Ai, Lakhti och Mziuri kan läggas på minnet om man vill gräva djupare i denna märkliga genre.
Här poserar Alioni i studion.








Lyssna här till psych-influerade "Vitsekvot tsven" och snygga proggressiva "Samshoblos tsa" som överträffar roliga timmen med hästlängder. Lillgammalt!

fredag 2 april 2010

Angie Bee - Bella di plastica (Italy 1980)

Kitsch-disco i sin allra yppersta form med italienska "artisten" Angie Bee. Vem hon var har jag inte en aning om, och något ytterligare än den här singeln vågar jag nästan gissa att hon inte har gett ifrån sig. Sjunga kunde hon inte heller, ungefär på samma sätt som Cicciolina inte heller kunde men ändå gjorde. Men låta bli att dansa till Bella di plastica är inte det lättaste, för det svänger rätt bra om det här lilla söta tuggummit till låt. Den effektfulla basgången à la sent 70-tal lägger en trygg grund åt alla "nya" electro-blipp-blopp-ljud och resultatet blir typisk plastdisco från 1980. Troligtvis totalt utklassad ett fåtal år senare av den riktigt tunga italo-discon, men en god början för ett nytt decennium. Var så goda och ta en klunk av Angie Bee's apelsindrink, den är lika god idag som för 30 år sedan!

Julie Remie - Engkau sinar hidup ku (Malaysia 1977)

Eventuella fördomar om att populärmusik från Malaysia är snäll, harmonisk och soft besannas av Julie Remies honungsljuva nästan barnsliga röst. Hennes LP från 1977 är som ett genomsnitt av hur pop lät i Malaysia på 70-talet. Musiken andas både tropisk hetta och monsunregn, och det exotiska språket är nästan som terapi fast man inte förstår ett ord. Man blir lugn och avkopplad helt enkelt. Moog av hög procentsats är dessutom en dominant ingrediens i flera av de välskakade drinkarna på plattan. Den mest cocosdoftande och läskande av dem alla är nog "Ku tetap bahgia" som serveras här. Skål!

Plexi & Frutti - Tüzforrás (Hungary 1989)

Ungerns svar på Lili & Sussi. Sångerskorna Plexi & Frutti var inga nykomlingar när de 1989 när LP'n Tüzforrás släpptes. Redan i mitten av 80-talet jobbade de ihop med ungerska rockgruppen Hungária, som 1986 blev discokvartetten Modern Hungária där Plexi & Frutti utgjorde den kvinnliga hälften. Tjejernas musik är en mix av italo och electro men med östeuropeiska förtecken så tillvida att man inte direkt plockat fram den stora plånboken i samband med den här produktionen. Resultatet är trots detta förvånansvärt genialiskt. Låtarna är inte alls pjåkiga och det finns en genomgående tyngd skapad av den intelligenta synthbas som liksom bär fram lågbudgetsoundet. Orchestraljuden drämmer till när man minst anar det, och i låten "A vásár" (marknaden) bjuds vi dessutom på ett antal märkliga samplingar - spädbarnsskrik blandas med manliga grymtningar. Galet men oemotståndligt! Plexi & Frutti kunde haft framtiden för sig på den ungerska musikmarknaden, men tyvärr har inga livstecken rapporterats sedan denna kultklassiker pressades.
Njut här till "A vásár" och titelspåret "Tüzforrás" och be till hunnernas konung om en comeback!

måndag 29 mars 2010

Ele & Kaja Kõlar (Estonia 1984)

De estniska systrarna Ele och Kaja Kõlar dyker upp lite här och där när man djupdyker i estnisk populärmusik under Sovjet-tiden. Redan på 70-talet sjöng de estniska versioner av västerländska hits i riktigt hyfsad kvalité. Lägg märke till de cirkusinspirerade silverklänningarna och de fetaste pannbanden i historien. Musiken som här framförs av kompbandet Radar håller relativt sett hög standard. Smådeppiga men trivsamma poplåtar i upptempo med inslag av gamla sovjetsynthar.
Lyssna till discoinfluerade "Naerusuu".

Heo Yoon Jeo LP (South Korea 1980)

Guldklädda Heo Yoon Jeo är ännu en av alla funkdisco-tjejer som lanserades på den koreanska halvön under disco-eran. Man ska inte förvänta sig att bli bjuden på amerikanskt eller tyskt välproducerat dunk av den här tjejen, snarare småmysig och udda groove med en hel del dramatik. Särskilt i sången. Heo Yoon Jeo är uttrycksfull så att det räcker och blir över, medan musikerna flummar på med lite moog och brass här och där. Den här skivan är ett ganska signifikant axplock av hur det kunde låta i Seoul 1980. Först ut en dansant historia med coolt slapbass-gung, och därefter ett exempel på mer släpig funk på gränsen till psych. För den som blir nyfiken på mer "Korea-disco" kan jag lova att det finns en bottenlös brunn att ösa ur.

Medeu - Medeu (Kazakhstan 1984)

Det oansenliga Melodiya-omslaget döljer en liten skatt att finna längs sidenvägen för den som gör ett stopp i Kazakhstans före detta huvudstad Alma-Ata. Staden ligger högt och här plågades sovjetiska idrottsmän i den tunna luften för att uppnå bästa möjliga kondition. Att Alma-Ata också huserade en egen liten elektronisk ensemble vid namn Medeu är dock inte lika känt för gemene man. Kazakisk populärmusik från 70- och 80-talet är minsann inte lätt att luska rätt på, och då blir man extra anfådd när plattor som denna dyker upp. Det över 10 minuter långa stycket Ochotnik läggs här ut för genomlyssning för den som har tålamod. Ochotnik är en stundom nästan kontemplativ ljudresa genom ett antal olika landskap som vävs samman till en riktigt snygg ambient-suite. Många mossiga gamla synthljud passerar revy i denna science-fiction-mässa och så även i de övriga fem spåren på detta helt instrumentala album. Kazakhstan goes pretto-electro!

lördag 27 mars 2010

Michel David + Mariann et Jeanett - Amour: 2+1 (France 1974)

Alla med grundläggande kunskap i matematik anar av titeln Amour: 2+1 att den här kärleksakten inte endast innefattar två deltagare, utan tre. Michel David och Marianne inleder mjukt till det släpiga sensuella "Je t'aime moi non plus"-kompet. När efter en stund även Jeanett ansluter är trekanten ett faktum. Den sista minuten är de stönande älskogsljuden så dominanta att musiken nästan försvinner. Den icke byxmyndige kan dock lyssna på B-sidans instrumentala version.

Bezinky - Tajfun (Czech Republic 1981)

Tjeckiska tjejtrion Bezinky släppte några singlar men stod oftast i bakgrunden som kör till de större artisterna. Den här singelns A-sida är en ganska ointressant cover av världshiten Xanadu. B-sidans "Tajfun" är dock betydligt roligare. Härligt gungande groove-funk med ett riktigt coolt moog-tema i basen, och såna där typiska tjeckiskt smaskiga drumbreaks som sitter exakt där de ska. Det konsonantrika tjeckiska ligger som ett skönt pilsnerskum över kompositionen. Och precis som pilsner släcker det bara törsten tillfälligt. Man vill liksom ha mer.

onsdag 24 mars 2010

Zdzislawa Sosnicka - Moja muzyka (Poland 1976)

Under kommunismens välde i Östeuropa var det Polen som starkast kom att förknippas med jazz och funk. Och om vi ska prata poslk funk är Zdzislawa Sosnicka en av de som visar oss var skåpet ska stå. Egentligen var hon mer av en traditionell schlagerartist, men just det här albumet är ett undantag. Skivan kryllar av välsnickrad soulpop garnerad med finurliga orkestrala arrangemang. Ibland låter musiken som signaturer till kriminalserier, med den enda skillnaden att här också finns sång på polska. Waw-gitarrer och brass varvas flitigt och rakt igenom är det hög kvalité som råder. Helt klart en av de bästa skivorna jag hört från Polen. Efter viss vånda har jag valt ut mina två favoriter: "Za inny dzien za inna noc" och "Nie wiedzialam nic o sobie" - två riktigt smart laddade pistoler. Ruskigt snyggt!

Kamuran Akkor - Dogru mu dogru mu / Ikimiz bir fidaniz (Turkey 1975)

Till 70-talets Istanbul tar oss nu turkiska divan Kamuran Akkor. Hennes sensuellt putande läppar dyker upp på ett otal vinylsinglar från 60-talet och fram, och hon hör till den populära genren "arabesk" - en blandning mellan pop och traditionell turkisk orientalisk musik. På just den här singelns bägge sidor har moog-synthen fått en framträdande roll, vilket inte är alls ovanligt i turkiska produktioner från den här tiden. När dessa elektroniska ljud parar sig med de eleganta turkiska folktonerna är det svårt att inte förnimma smaken av vattenpipa och äppelte i bazarens mattprydda labyrinter.

Blagovest & Svetoslav Argirov - Momiche za dvama (Bulgaria 1983)

Bulgarien är ett färglatt och roligt land musikaliskt sett, särskilt under det tidigare 80-talet. Tvillingbröderna Blagovest och Svetoslav ser ut som hårmodeller från såna där blekta affischer man kan se i skyltfönstret hos den lokala hårsalongen. Lika länge har den här plattan solblekts av tiden och framstår vid en lyssning idag som en sorts bulgarisk variant av Bee Gees. Träffsäkra falsettröster till electro-kryddad musik med vissa spår av 70-tal. Här och var dyker tuffa rösteffekter upp och spetsar discodansen med en och annan centiliter science fiction. "A girl for two" heter albumet men något triangeldrama ser det inte ut att vara tal om med tanke på skivomslagets idel glada miner.
Kanske discofunkiga "Polunoshchen signal" och titelspåret "Momiche za dvama" som presenteras här kan få lyssnaren att åtminstone dra på munnen.

Kabalababa - Más mint a többi (Hungary 1989)

Stock-Aitken-Waterman-doftande liten pärla från Ungern. Sångerskan Kabalababa (som egentligen heter Császár Gertrúd) gav ut två album - detta från 1989 och ännu ett 1991 - men försvann sedan spårlöst. Jag har många gånger ställt mig frågan varför. Kabalababa kunde nämligen haft viss potential. Hon sjunger klockrent och sockersött, lite av en ungersk Kylie Minouge, och det är inte utan att man tänker på "I should be so lucky" när man lyssnar på det här. Musiken balanserar på gränsen att vara så plastig och amiga-datoriserad att den riskerar att låta mer som ett nintendo-spel än något man kör på ett dansgolv. Men kanske är det just det som gör den här barnsliga disco-plattan så oemotståndlig. Mitt i den simpla produktionen finns faktiskt en tyngd och en hitkänsla. Det finns egentligen inte en enda svag låt på plattan, även om det kan krävas viss distans och en gnutta humor för att komma till den insikten. Kabalababa sjunger här "Más mint a többi" och "Örökké együtt".

söndag 21 mars 2010

512 KBytes - Kompjuter muzyka (Russia 1987)

Perestrojka och Glasnost banade väg för nya inslag på den sovjetiska musikmarknaden. Projektet "512 KBytes" som bestod av musikerna Andreij Rodionov och Boris Tihomirov är ett bra exempel med LP'n "Computer music". Musiken var något så fantastiskt som datorproducerad. På baksidan av skivomslaget visas också en bild av en urgammal dator med tillhörande bläckstråleskrivare, kanske för att förtydliga för den oinvigde ryssen hur denna märkliga musik skapats. Det här är en ganska udda platta. Andreij och Boris tilläts leka fritt med de enkla musikprogrammen och ut kom en rad spretiga men stundom tjusiga electro-kompositioner i mycket varierande stil. Jag har valt att lägga ut de två godaste mumsbitarna ur denna ljudgryta: dansant pulserande och helt galna "Ja - bortovoij kompjuter", och dystra svepande "My - komanda novoij formatsi". Männen sjunger också, något man också försökt datorisera genom röstförvrängningar. Det här är både knasigt och väldigt udda, men när förnimmelsen av det mörka ryska vemodet bryter igenom blir det ändå riktigt vackert.

Caroline Grimm - Parce que c'est vous (France 1987)

Dags för falsksång! Franska Caroline Grimm fick förmodligen inte skivkontrakt för sin sköna stämma, utan snarare sitt fördelaktiga yttre. Det är dock jag tacksam för, och säkert en handfull andra nördar som anser att det musikaliska värdet många gånger höjs ju sämre artisten sjunger. I Caroline Grimm's fall råder sannerligen denna matematik. Hennes spruckna och falska stämma ger dessa spröda sensuella melodier näring. För den som har svårt att följa Carolines tveksamma sång ger de franska 80-talssyntharna en tydlig och kanske välbehövlig vägledning. Caroline plågade gehörmaffian med sisådär 4-5 singlar från 1985 till 1990. Beklagligt att det inte blev mer anser jag. Det här är hennes andra singel, och B-sidan heter mycket passande "La face B".

Min Hae Gyong (South Korea 1981)

Inte för att sångerskan Min Hae Gyong från Sydkorea ser särskilt munter ut på skivomslaget, men hennes låtar satte förmodligen koreaner i rörelse på dansgolven 1981. Nu är jag ingen hejare på att tyda koreanska tecken och kan således inte skriva ut vad låtarna heter. Men strunt samma, låt musiken tala. Den här medryckande dansgolvsrökaren är helt suverän. Redan i inledningen inser man att det inte finns någon återvändo - den här låten bara måste få ta plats. Pang-på-rödbetan-disco som förgylls av det underbara allvarsamma koreanska språket, särskilt i eko-effekterna i refrängen.

Mirdza Zivere - Viena diena mana muza (Latvia 1979)

Grymt cool platta med lettiska allround-sångerskan Mirdza Zivere och gruppen Modo. Den här musiken spräcker eventuella fördomar om att nattlivet i Riga 1979 skulle låta tråkigt. Mirdza tar ut svängarna med sin excentriska sångstil, och hon rör sig mellan funk och disco med smärre uppehåll vid traditionell easy-listening-pop. Kan inte låta bli att presentera tre guldkorn från den här plattan. Först ut är "Vienmer but" - ett smäckert minimalistiskt discobygge baserat på moog och coola breaks. Monotont och naket - definitivt bland det coolaste jag hört från Lettland. Därefter slow-funkiga "Zozefino" som visar upp Mirdza's mer sexiga sida. Låten är som hämtad ur en mjukporrscen, ett intryck som förstärks av de sensuella suckar och stön Mirdza försiktigt ger ifrån sig i andra akten. Även här är det Modo's moog som lägger an tonen i det fenomenala meloditemat. Slutligen galna "Saules ritmi" - snuskigt skön jazzdisco som fullkomligt sprakar av moogpiruetter och drumbreaks. En honnör till alla letter - ni har något att vara riktigt stolta över!

Electric-Cord Group - Break Dance (Romania 1984)

1984 gav Electrecord - det statliga och enda tillåtna skivbolaget i Rumänien under diktatorn Ceasescu's styre - ut den här LP'n med förmodat syfte att rumänsk ungdom skulle ha något att dansa breakdance till. Electric-Cord Group var skivbolagets egen studioorkester som under 70-80 talen producerade en rad tema-skivor. Frågan är hur många ynglingar som i realiteten körde breakdance på Bukarests trottoarer 1984. De stela poserna på skivomslaget vittnar snarare om att avståndet till västerlandets subkulturer var ganska långt. Musiken då? I mina öron låter det ungefär som bakgrundsmusiken till testkörningen av Toyota Corolla i ett gammalt avsnitt av Trafikmagasinet. Lyssna här till "Carpathian's Break", och breaka loss med självaste Dracula.

Do Vissinga - Porto Vecchio (France 1982)

Man kan fråga sig om anledningen till att fransyskan Do Vissinga poserar nästan helt naken på sitt singelomslag är att väcka intresse hos manliga musikköpare eller att helt enkelt signalera att hennes musik är av erotisk art. Den vackra melodin Porto Vecchio skulle förvisso kunna vara ett tema hämtat från en erotisk film, utan att för den skull vara porrig. Det är en melodi fylld av vemod och fransk melankoli och man kan riktigt se hur avklädda Do Vissinga leder en häst över stranden i en potentiell musikvideo.

Orm - Discofil (Czech republic 1979)

Disco-projektet Orm's första platta från 1979. Orm består av bröderna Petr och Pavel Orm. På 80-talet utökades brödraparet med tjejduon Hana & Dana och vips lät det som ett tjeckiskt ABBA. Men på den här plattan finns inga kvinnliga röster och här är det mer funk och space-disco som gäller. 70 och 80'talspop från Tjeckoslovakien håller genomgående hög standard, och även Orms LP är hyfsat välproducerad med tidens mått mätt. Lyssna till "Jen dál a víc líp" - svängig disco med sång av den ene brodern Orm. Mer meditativt blir det i instrumentala electro-numret "Kouzlený let".

Wu Shao Chu (Taiwan 197?)

En av alla de taiwanesiska sångerskor som på 70-talet ständigt släppte LP-skivor var Wu Shao Chu. Har inte en blekaste aning om vilket år hon släppte just den här, men en inte allt för vågad gissning skulle vara runt 1973/74. Som jag tidigare skrivit avrådes den fullblodade musikperfektionisten att lyssna till taiwanesisk 70-talspop. Man skall förvänta sig ett och annat misstag i studion, vilket enligt mig bara höjer underhållningsvärdet. Här används en intressant mellotron, (eller är det en moog?) och mot slutet dyker en manlig "sångare" upp för att härma Wu Shao Chu's hoande i något slags försök att "soula". Komiskt men samtidigt på gränsen till psych i de skönt sprakande elektroniska fuzz-riffen.

lördag 20 mars 2010

Marcellina PJT - A sztár csak te vagy (Hungary 1986)

Marcellina skulle kunna kallas Ungerns svar på tyska Sandra, särskilt på den här plattan från 1986. Tillsammans med två killar bildade hon gruppen Marcellina PJT och de fick en stor hit med låten "Te vagy a sztár". Soundet är inte alls så välproducerat som Sandras, men icke desto mindre intressant. Tunga synthtrummor dundrar på till de lätt sliriga men feta elektroniska ljudmattorna och ihop med Marcellinas något raspiga röst blir det hela härligt östeuropeiskt skitigt. Melodierna är slagkraftiga och med en mer vidsynt musikmarknad hade det här kunnat sälja även utanför Ungerns gränser.
Här presenteras "Te vagy a sztár" (Det är du som är stjärna) och "Randevú az éj szívében" (Möte i nattens hjärta).

Eduard Artemiev - Teplo zemli/Warmth of Earth (Russia 1985)

Denna rock-suite från 1985 är bland det mest pretentiösa av populärmusik man kan hitta från Sovjetunionen. Tonsatt av Eduard Artemiev och framförd av gruppen Boomerang med sångerskan Zhanna Rozhdestvenskaya. Texterna är inspirerade av uråldriga eskimå-legender fyllda av magi. Att lyssna sig igenom detta svulstiga symfoniska musikverk är också ren magi. Musikaliskt sett är det ett mästerverk. Musikerna trakterar allehanda instrument med skärpa och finess i ett många gånger imponerande komplicerat ackompanjemang. Sovjetiska moogsynthar leker tafatt i ett ständigt föränderligt nätverk av ljud, och Zhanna's säkra stämma hittar rätt i labyrinterna. Det vill till att man öppnar sina sinnen för att släppa in den här musiken. Lyckas man blir resan genom de nio låtarna en krävande men mycket vacker upplevelse. Plattan är som en parodi på rysk progressiv symfonirock, men det är äkta vara.
Hör hur den vackra "Kto ya" växer och blommar ut i all sin dysterhet. För den som orkar rekommenderar jag även "Na beregu mlechnogo puti" - ett fullkomligt omöjligt stycke musik som ställer höga krav på lyssnaren att hänga med i svängarna, och definitivt inget man nynnar på i duschen. Överarbetat men genialiskt!

Patrizia Pellegrino - Auctomaticamore (Italy 1981)

Italiensk utvikningsbrud och skådespelerska som släppte ett mindre antal singlar på 80-talet. Det gjorde hon förbaskat rätt i! Enligt mig är Automaticamore från 1981 är ett mästerverk. Space-disco med en lekfull slap-bas som lägger an tempot och smärtsamt vackra sugande synthsvep som målar låten i färger. Därtill Patrizias erotiskt väsande sång. Än så länge det bästa jag hört från Italien. Varning för mersmak!

Senay - Honki ponki (Turkey 1980)

Trots att Senay var mycket populär i Turkiet under hela 70-talet och dessutom representerade landet i en rad internationella festivaler, gav hon endast ut en fullängdare. Den kom 1980 och är ett gott exempel på turkisk disco från decennieskiftet 70-80'tal. Flummigt och skitigt, men samtidigt turkiskt elegant på nåt sätt. Öst möter väst, men pendeln slår helt klart över till väst i det här fallet. Här finns inga orientaliska tongångar alls, däremot sensuella nattklubbsvibrationer och sexiga moogar. Senay sjunger bra och låtarna är genomgående starka. Enligt mig en av de bästa plattorna från Turkiet över huvud taget!
Lyssna till "Dalkavuk" och "Sev kardesim" och låt dig förföras av Istanbuls okrönta discodrottning. Introt till "Dalkavuk" är grymt!

Tessék választani '77 (Hungary 1977)

"Tessék választani" betyder ungefär "Varsågod och välj!" och var en uppmaning till det ungerska radiolyssnarna att utse vilken melodi man uppskattade mest. Tävlingen, som debuterade 1960, var mycket populär under 70-talet och en bit in på 80-talet, men konkurrerades sedermera ut av alltmer västerländskt inspirerad musik. Tessék választani liknade vår svenska melodifestival på det sättet att melodierna var helt nya och inte tidigare vare sig utgivna eller framförda. 1977 gav man ut de bäst placerade låtarna på den här snygga LP'n. Vinnaren var Kovács Kati men här vill jag lyfta fram två andra bidrag. Gruppen Beatrice gör ett riktigt grymt fender-funkigt nästan småproggigt discoförsök med sångerskan Csuka Mónika i spetsen i låten "Gyere kislány gyere". Nästan lika svängigt blir det när supergruppen Neoton här tar sina första stapplande discosteg i låten "Gyere táncolj (Ha zene szól)l". Härligt tjatigt och groovy! Den låten översatte man året efter till engelska - Let's go dancing - som släpptes i flera länder. Förutom Beatrice och Neoton dyker ett antal andra stora namn upp i Tessék választani 1977, såsom Syrius, Generál och Zalatnay Sarolta. Rekommenderas!

fredag 19 mars 2010

Ha Ji Ni (South Korea 1982)

Det räcker att se skivomslaget för att förstå att Ha Ji Ni's LP från 1982 bör vara av intresse. Silverklädd koreanska poserar i rymdskepp. Musiken är väl inte direkt science fiction, men väl en lagom universell mix av västerländsk disco från tidigt 80-tal och koreanskt svårmod. Det fullkomligt kryllar av kvinnliga discostjärnor från Korea under den här intressanta eran, den ena mer uttrycksfull än den andra. Det koreanska språket blir inlevelsefullt när det sjungs och på den här plattan förstärks intrycket av ett hyfsat välproducerat orkesterkomp med vissa inslag av moog. Schysst Seoul-sväng!

onsdag 17 mars 2010

Marina Zhuravleva - Potseluij menja tolko raz... (Russia 1989)

Vackra sångerskan Marina Zhuravleva dök upp som en av många nya stjärnor på den ryska pophimlen under de sista skälvande åren innan Sovjetunionen upplöstes. Rysk disco inspirerades under denna tid till stor del av Modern Talking men med en markant mer mollstämd och melankolisk känsla. Att lyssna till Marina's LP från 1989 är som att resa genom en betonggrå förort till Moskva i 40 minusgrader. Marinas röst är iskall i sin brist på nyanser. Sovjetsyntharna jobbar på i full reverb, särskilt i den smärtsamt hjärtekrossande domedagsballaden "Ya ne ta". Ta och lyssna på den, och även maffiga discolåten "Bez tebya" och låt dig förflyttas till en diktatur på ruinens brant.

söndag 14 mars 2010

Huang Chang Ling - (Taiwan, 197?)

Om man söker kinesisk popmusik från 70-talet är mitt tips att gräva i de närmast arkeologiska avlagringar av LP-skivor som släpptes i Taiwan. Även Hong Kong och Singapore spottade förstås också ut vinyl men mina kinesiska guldkorn har jag oftast vaskat fram ur de taiwanesiska tyvärr ofta ganska dåliga LP-pressningarna. Trots visst "surface noise" finns det mycket roligt att hitta. Taiwaneserna var nämligen inte lika finkänsliga av sig när det kom till kvalitén på vare sig sångmässiga eller orkestrala insatser vid inspelningarna. Ostämda gitarrer, slarvigt trakterade trummor och de titt som tätt klumpigt felträffande brass-stötarna ger ett slirigt men underhållande och hjärtligt helhetsintryck.
Sångerskan Huang Chang Ling's LP är ett gott exempel på hur det kunde låta i Taiwan någongång i början av 70-talet (årtal finns nästan aldrig utskrivna på deras vinyler - kanske ville de att musiken skulle vara tidlös?).
Låten jag valt att presentera är en skönt mullrande nästan Eurovisions-mässig fuzzig och smågalen popdänga som inte riktigt vet vart den ska men ändå hittar rätt på nåt sätt. Elegant och pampigt mitt i det sunkiga. Men visst låter det nästan som att Huang Chang Ling befinner sig i ett annat rum när hon sjunger?